Besökte gymmet idag och lyfte skrot. Att lyfta skrot är en hobby, och jag har gjort den till min. Jag får en kick av att lyfta saker, så funkar det. Jag lyfter och drar i saker av varierande tyngd, det gör min kropp gott, och sen kan jag se på den i spegeln utan att vilja vrida mig ur den. Det är en ekvation jag gillar. De övriga önskar jag åt helvete. Matematik är inte min vän.
Karl XII ska visst ha sagt nåt i stil med “en människa som inte förstår sig på matematik är bara en halv människa“. Jag har fortfarande inte förlåtit honom för det uttalandet. Jag tar det så personligt det bara går. Det känns bra att bo i landet där en kreativ soldat fattade beslutet att skjuta en knapp i skallen på honom.
Jag har nuförtiden ett grönt gymkort som det står “Elixia” på. Jag är nybliven medlem där, och det har skakat om min världsbild en del. Träningscentrat Elixia är en fitnesskyrka byggd för kroppsdyrkan.
Varje dag som jag anländer för ett pass så loggar personalen in mig med mitt gröna kort och hälsar välkommen:
-Då får du ha en god träning då, Niklas!
Om jag var en sån som kan tänka sig att skriva flera utropstecken efter varandra, så skulle jag ha gjort det, men nu är jag inte det, så ni får föreställa er ett istället. Tilltalet är så entusiastiskt att det luktar missbruk av nåt energigivande medel. Kanske är det Dextrosol. Det ger ju en fin kick, Dextrosol. Själv blandade jag det med hembränt som tonåring. Det är inget jag uppmuntrar till, jag bara nämner det i förbifarten. Kanske tycker någon att det faktiskt var värt att nämnas.
Varje pass bokförs här på Elixia, de håller koll på mig. Om jag uteblir från träningen för länge så kommer de tydligen att ringa upp mig och fråga var jag håller hus. Det har de lovat, och jag är nyfiken på att testa det. De drar sig säkert inte för att skälla ut mig. Kanske inte ens för att skrika saker om Beach -09 och sexpack tills jag gråter. Jag vet inte hur långt de är beredda att gå, men om man går efter deras fysiska förutsättningar, så är det en bra bit.
Det är lite som att hänga på Globo Gym i filmen Dodgeball. Om man lyssnar riktigt noga kan man nästan höra Ben Stillers slogan eka i korridorerna: “At Globo gym, we´re better then you, and we know it”. Elixias slogan är: “We get you there”. Vart exakt? undrar jag ibland. Sen kommer jag rätt fort ihåg svaret - till en tajtare plats. Resan dit börjar på Elixia. Det är så de tänker, Elixiamänniskorna. De tar oss dit. De har kunskapen och de har den rätta inställningen. De knaprar Dextrosol och de blöder Powerade. Det är naturligtvis en gissning, men jag väljer att ta den.
Det finns en koncentrerad hurtighet på denna plats som måste utgöra 75% av Norges samlade energiresurser. Instruktörerna går inte som vanligt folk; de rör sig mer som om de utgör ensemblen i en musikal. De dansar en hel del på stället, och det händer även att de tjoar emellanåt. Det var här de hamnade, människorna som tog kursen “ett vinnande leende - ett vinnande sätt” och maxade skiten ur tentan. De ler, tjoar och ropar uppmuntrande fraser - det är lite av en cirkus. Inte som Cirkus Scott, naturligtvis, där ska man hålla käften.
Jag är inte riktigt byggd för den här scenen. Tjoande och hurtighet är inte nåt som kommer helt naturligt för mig. Jag är en lågmäld människa, och jag gillar att fila på min kropp i ensamhet. Jag lyfter mina vikter och ser till att drömmen om att se ut som Brad Pitt i “Fight club” fortfarande andas. Brad var 36 när den spelades in. Jag har fyra år på mig - det kan gå. Jag har Elixia i ryggen nu, de tar mig dit. Förnekelse är förövrigt ett av mina favoritstadier.
Jag är en del av denna cirkus nu, deras erbjudande gick inte att motstå. De har allt här. Det finns maskiner för muskler jag inte visste att folk gick runt med, och här går jag nu runt och känner mig lite som en åskådare.
Det spelas musik med mängder av beat här. Det kan vara trance. Möjligen techno. Sån där musik som får hjärnan att instinktivt söka skydd i alla fall. Reaktionen blir att jag ofta har Arnold Schwarzeneggers repliker från “Pumping Iron” som speaker i huvudet: “The most satizfying feeling you can get in ze gym is what we call ze pump.” The pump, ja. Så långt är vi överrens, jag och Arnold. Sen fyller han ut det med: “To me it´s as satisfying as being with a woman and cumming.” Där går vi skilda vägar. Arnold bor i Kalifornien och jobbar som guvernör. Jag bor i Oslo och undrar ofta hur han lyckades med det.
Springer några kilometer på ett löpband. En man i 50-årsåldern står bredvid mig på en trappmaskin och svettas. Han ser inte helt bekväm ut. Hans personlige tränare kommer framstudsande och tjoar lite åt honom. Mannen på 50 övergår till att se mer obekväm ut. De kommer överrens om att han ska köra vidare. Innan tränaren går så håller han upp handen i high 5-position. Mannen på 50 ser lite tveksam ut, men high 5:ar likaväl. “Yeah”, säger tränaren och går. Mannen på 50 försvinner i sina egna tankar. “Kunde jag inte bara spara ut en hästsvans eller köpa en Harley?” tänker han och fortsätter uppför sin imaginära trappa. Kanske tänker han detta, jag vet ju ärligt talat inte vad som gick igenom hans huvud i det ögonblicket. Jag tar mig friheten att skissa lite runt verkligheten jag lever i. Det har gjorts förut, och det är helt ok att göra så. Ta det från mig, jag tränar på Elixia.
Vissa dagar försöker jag smyga ut från gymmet utan att någon av de anställda i kassan ska märka det. Det har blivit lite av en sport, och jag har ännu inte vunnit. De ser mig alltid och ropar “Ha det” i ett massivt typsnitt. Min teori är att varje missat "ha det" blir ett avdrag på lönen. Vissa teorier håller, andra håller inte alls - min kan vara en av de sistnämda.
Jag borde verkligen skippa gymmet och löpträna några veckor, bara för att se om Elixafolket ringer och kollar upp mig. När de gör det ska jag säga att jag var tvungen att amputera både armar och ben och har därför haft lite svårt att ta mig till gymmet. Det vore kul att höra reaktionen. Om de frågar hur jag klarar av att svara i telefonen ska jag tjoa för tredje gången i mitt liv.
torsdag 30 april 2009
måndag 27 april 2009
Angående skor & plågoandar...
Jag går ett varv runt kvarteret och försöker formulera några värdeladdade meningar som kan ge mig ett jobb. Det går, som man säger, sisådär. Hjärnan har gett upp för idag, den vill inte mer. Enligt det senaste CSN-beskedet så har jag investerat någonstans runt 200 000 kr i min skalle, men det kanske inte säger så mycket om dess prestanda. 200 000 kr - det är en omtumlande siffra. Det är en kryddad kunskapsnota, onekligen. Det är likvärdigt en fin liten sommarstuga där jag kommer ifrån. Vad fick jag för pengarna? Jag vet vilka Bergmans tre teman är, jag kan se värdet i sjukt långa kameraåkningar, och med lite alkohol i kroppen så kan jag hitta kopplingar till den tyska expressionismen i nästan vilket samtal som helst. Alkohol ja, jag fick en del av det för pengarna också. Det är ju en del av högskolestudierna, kanske en av de mest framträdande. Jag lämnar den tanken och går vidare.
Höger ben, sen vänster ben. Jag följer mina fötter. Jag behöver ett par nya skor. De jag går runt i har ett inbyggt svischande ljud i sig - det är naturligtvis inte bra. Det är irriterande, och personligen skulle jag tveka inför att anställa en kille med skor som ger ljud ifrån sig. Det är ett uppenbart tecken på bristande omdöme. Lyckas jag ta mig till en intervju, och om det sen står mellan mig och en människa till, så kanske min norske motståndare tar hem det hela med sina genomtysta dojor. Ibland är detaljerna direkt avgörande, jag kan ha en fördel eftersom jag tänker på dem.
Bläddrar igenom kalendern och ser att “Tyko” har namnsdag på onsdag. Det är också ett namn, Tyko, även om det inte toppat listan på årets bäbisnamn de senaste åren. Den första människan som hotade mig till livet hette just Tyko. Han var en stor hårig sak som klev in i puberteten som 9-åring och tvingades leva med smeknamnet “Apan“ under min högstadietid.
Apan Tyko, alltså - det subtila hör inte tonåren till. Tyvärr låg det nåt i det, Tyko hade onekligen den där felande länken vilande över sig. Hans länkar felade, och av någon anledning gillade han inte länkarna som utgjorde mig.
För en massa år sen jagade Tyko ifatt mig i en gränd och hotade med käftstryk. Jag bedyrade min oskuld i vad det nu var som fått Tyko att vilja ge mig stryk på käften, vilket måste haft någon slags effekt då Tyko nöjde sig med att knäcka min självkänsla istället för mitt näsben. Vissa formuleringar minns man bättre än andra - Tykos är en av de jag minns allra klarast:
-Om du inte var så jävla ful så skulle jag ha slagit ihjäl dig, sa han.
Apan Tyko tyckte jag var för ful för att slås ihjäl. Större män än jag själv har knäckts av mindre förolämpningar än så. Det är fortfarande öppna sår känner jag här i skrivande stund. Jag borde skriva ett brev och begära att Tyko stryks från den där högst uppdaterade listan av namnsdagsnamn. Sån är Niklas - han drar alla Tyko över en kam.
Sen går han och lägger sig. Kanske drömmer han. Möjligen om sommarstugor. Det visar sig nog framöver.
Höger ben, sen vänster ben. Jag följer mina fötter. Jag behöver ett par nya skor. De jag går runt i har ett inbyggt svischande ljud i sig - det är naturligtvis inte bra. Det är irriterande, och personligen skulle jag tveka inför att anställa en kille med skor som ger ljud ifrån sig. Det är ett uppenbart tecken på bristande omdöme. Lyckas jag ta mig till en intervju, och om det sen står mellan mig och en människa till, så kanske min norske motståndare tar hem det hela med sina genomtysta dojor. Ibland är detaljerna direkt avgörande, jag kan ha en fördel eftersom jag tänker på dem.
Bläddrar igenom kalendern och ser att “Tyko” har namnsdag på onsdag. Det är också ett namn, Tyko, även om det inte toppat listan på årets bäbisnamn de senaste åren. Den första människan som hotade mig till livet hette just Tyko. Han var en stor hårig sak som klev in i puberteten som 9-åring och tvingades leva med smeknamnet “Apan“ under min högstadietid.
Apan Tyko, alltså - det subtila hör inte tonåren till. Tyvärr låg det nåt i det, Tyko hade onekligen den där felande länken vilande över sig. Hans länkar felade, och av någon anledning gillade han inte länkarna som utgjorde mig.
För en massa år sen jagade Tyko ifatt mig i en gränd och hotade med käftstryk. Jag bedyrade min oskuld i vad det nu var som fått Tyko att vilja ge mig stryk på käften, vilket måste haft någon slags effekt då Tyko nöjde sig med att knäcka min självkänsla istället för mitt näsben. Vissa formuleringar minns man bättre än andra - Tykos är en av de jag minns allra klarast:
-Om du inte var så jävla ful så skulle jag ha slagit ihjäl dig, sa han.
Apan Tyko tyckte jag var för ful för att slås ihjäl. Större män än jag själv har knäckts av mindre förolämpningar än så. Det är fortfarande öppna sår känner jag här i skrivande stund. Jag borde skriva ett brev och begära att Tyko stryks från den där högst uppdaterade listan av namnsdagsnamn. Sån är Niklas - han drar alla Tyko över en kam.
Sen går han och lägger sig. Kanske drömmer han. Möjligen om sommarstugor. Det visar sig nog framöver.
torsdag 23 april 2009
Angående en schizofren torsdag...
Dricker kaffe och skriver fler brev om Niklas Eriksson. Jag börjar redan tröttna lite på den snubben. Han är en kreativ och teknikintresserad kille som hanterar stress bra och trivs med utmanande arbete i nya miljöer. Niklas har jobbat på TV4 och han har sin högskolebakgrund inom filmvetenskap och Sveriges kanske bredaste medieutbildning. Han har till exempel läst en kurs med “medienarratologisk” inriktning i Skövde. Medienarratologisk, det låter imponerande, men jag tror inte att det är ett vedertaget begrepp. Google svarar wtf? när man söker på det och ger fyra träffar - alla hör hemma i just Skövde. Högskolan i Skövde har hittat på det. Såna är de, Skövdefolket - de hittar på saker. Så går det när man bygger städer på platser som saknar naturliga vattenflöden. Då sitter det plötsligt en massa folk med påhittade utbildningar i sitt CV.
Niklas har några års arbetserfarenhet bakom sig, och han tror att hans kunskaper kan vara till nytta för en massa företag. Sån är Niklas, han tror att han kan bidra. Han verkar rätt bra på papper. När jag skriver om honom märker jag att det mesta tyder på att han är en reko kille. Han tränar en del, spelar gitarr och piano, och sen läser han böcker och ser film på fritiden. Han är läskunnig Niklas, och han uppskattar film. Den informationen noterar vi under “fritidsintressen”. Det ger en personlig touch enligt Niklas. Jag håller med honom.
Ibland försöker han flika in att han är lite av en “teamplayer“, men då snackar jag ner honom och säger att det verkligen inte går för sig. Teamplayer är ett big no no, säger jag, och höjer ett varningens finger. Inte för att vara en teamplayer, men att faktiskt gå så långt att man beskriver sig själv som en … det håller liksom inte. Att det inte är en direkt lagbrott säger en del om hur långt vårt samhälle egentligen har kommit. Ordvitsar är ett annat exempel. Det borde yrkas på lagens hårdaste straff varje gång ett försök till ordvitsande påbörjas. Dedikerade män i Piketbussar borde konstant köra runt och jaga ordvitsare. Jag håller fast vid det. Jag är de tveksamma åsikternas man.
Radion spelar i bakgrunden. Det är en norsk kanal som heter nåt med Norge, vilket känns ganska passande. Stationen spelar ungefär tio låtar om dagen. När den tionde låten är spelad, så börjar de helt enkelt om från början. Deras musikansvarige måste vara lite av en minimalist, tänker jag. Antingen det, eller så blev det för många låtar att hålla reda på. Man orkade inte hänga med längre, så det skalades ner mot en smalare inriktning. De demografiska studierna visade klart att det fanns en stor grupp människor därute som helt enkelt inte kunde få nog av “Sultans of swing” och “In the army now”. Jag ska lämna in en CV hos dem imorgon. Det kan inte skada, jag gillar ju Sultans of swing. Det händer att jag spelar luftgitarr till den.
Kollar av Facebook och hittar en ny friend request - den är från Joe Purdy. Joe skriver musik som jag gillar, och nu vill han vara min vän. Jag är plötsligen en fjortonårig flicka på Backstreet boyskonsert. Eller ja, en fjortonårig flicka på konsert med vilket pojkband det nu är som gäller. Det som hände efter Backstreet har jag ärligt talat inte koll på. Tiden har tvingat över mig från MTV till VH1. Det är det tydligaste tecknet på att jag faktiskt är vuxen.
Vanligtvis brukar man ju själv söka upp de artister man gillar och tvinga sig på dem, men nu har Joe Purdy sökt upp mig, och han har naturligtvis gjort det alldeles själv. Han är så äkta att han inte låter en massa löst folk administrera hans sida. Joe släpper sina skivor själv eftersom han vill ha fullständig kontroll över sin musik - jag kan inte föreställa mig nåt annat än att han har samma kontroll över sin facebooksida.
Joe slösurfade runt på Facebook och letade nya kompisar. Sen hittar han mig och inser att vi har honom som gemensamt intresse. Det duger fint för en spirande facebookvänskap, tänker Joe. Folk har blivit “kompisar” för mycket mindre än så. Så måste det ha gått till.
Det är en uppsjö av statusuppdateringar idag. Folk gör så mycket. Vissa gör inte mycket alls, men insisterar på att skriva om det ändå. Sånt förstår jag mig på, det är ju en av mina huvudsysslor dessa dagar. Allt ska uppdateras, och ibland belönas man ju med en tumme upp bara för att man “is på jobbet”. Man får sitt dagliga existensberättigande. Det funkar - tummen upp. Vi är alla lallande narcissister i dessa uppdaterandets dagar. Välkommen till instantismens tidevarv, det är bara att hålla i sig och åka med. Färdig med det.
Kaffet är slut och snart borde “In the army now” gå igång för tredje gången idag.
Jag borde gå och kolla posten, det kan ha kommit nåt. Posten är nåt jag ryggar för ibland. Det finns en inneboende paranoia i denna kropp inför post, det kan vara genetiskt. Man kan aldrig vara säker på vad för slags post som väntar i lådan. Det kan vara från någon myndighet. Vi är generellt skeptiska till myndigheter i min familj, och vi vet att myndigheter gillar att kommunicera via brev.
Jag får ibland för mig att jag någon dag kommer hamna mitt i en Josef K-sits. De kommer plocka upp mig, hålla mig kvar på ytterst lösa grunder, och sen sätta mig i finkaburen på obestämd tid. Jag får för mig så mycket, paranoian går ut lite över posthämtandet ibland. Man skulle kunna säga att jag lider av posttraumatisk stress. Se där - en ordvits. Om gudarna är goda så ljuder sirenerna inom kort.
Niklas har några års arbetserfarenhet bakom sig, och han tror att hans kunskaper kan vara till nytta för en massa företag. Sån är Niklas, han tror att han kan bidra. Han verkar rätt bra på papper. När jag skriver om honom märker jag att det mesta tyder på att han är en reko kille. Han tränar en del, spelar gitarr och piano, och sen läser han böcker och ser film på fritiden. Han är läskunnig Niklas, och han uppskattar film. Den informationen noterar vi under “fritidsintressen”. Det ger en personlig touch enligt Niklas. Jag håller med honom.
Ibland försöker han flika in att han är lite av en “teamplayer“, men då snackar jag ner honom och säger att det verkligen inte går för sig. Teamplayer är ett big no no, säger jag, och höjer ett varningens finger. Inte för att vara en teamplayer, men att faktiskt gå så långt att man beskriver sig själv som en … det håller liksom inte. Att det inte är en direkt lagbrott säger en del om hur långt vårt samhälle egentligen har kommit. Ordvitsar är ett annat exempel. Det borde yrkas på lagens hårdaste straff varje gång ett försök till ordvitsande påbörjas. Dedikerade män i Piketbussar borde konstant köra runt och jaga ordvitsare. Jag håller fast vid det. Jag är de tveksamma åsikternas man.
Radion spelar i bakgrunden. Det är en norsk kanal som heter nåt med Norge, vilket känns ganska passande. Stationen spelar ungefär tio låtar om dagen. När den tionde låten är spelad, så börjar de helt enkelt om från början. Deras musikansvarige måste vara lite av en minimalist, tänker jag. Antingen det, eller så blev det för många låtar att hålla reda på. Man orkade inte hänga med längre, så det skalades ner mot en smalare inriktning. De demografiska studierna visade klart att det fanns en stor grupp människor därute som helt enkelt inte kunde få nog av “Sultans of swing” och “In the army now”. Jag ska lämna in en CV hos dem imorgon. Det kan inte skada, jag gillar ju Sultans of swing. Det händer att jag spelar luftgitarr till den.
Kollar av Facebook och hittar en ny friend request - den är från Joe Purdy. Joe skriver musik som jag gillar, och nu vill han vara min vän. Jag är plötsligen en fjortonårig flicka på Backstreet boyskonsert. Eller ja, en fjortonårig flicka på konsert med vilket pojkband det nu är som gäller. Det som hände efter Backstreet har jag ärligt talat inte koll på. Tiden har tvingat över mig från MTV till VH1. Det är det tydligaste tecknet på att jag faktiskt är vuxen.
Vanligtvis brukar man ju själv söka upp de artister man gillar och tvinga sig på dem, men nu har Joe Purdy sökt upp mig, och han har naturligtvis gjort det alldeles själv. Han är så äkta att han inte låter en massa löst folk administrera hans sida. Joe släpper sina skivor själv eftersom han vill ha fullständig kontroll över sin musik - jag kan inte föreställa mig nåt annat än att han har samma kontroll över sin facebooksida.
Joe slösurfade runt på Facebook och letade nya kompisar. Sen hittar han mig och inser att vi har honom som gemensamt intresse. Det duger fint för en spirande facebookvänskap, tänker Joe. Folk har blivit “kompisar” för mycket mindre än så. Så måste det ha gått till.
Det är en uppsjö av statusuppdateringar idag. Folk gör så mycket. Vissa gör inte mycket alls, men insisterar på att skriva om det ändå. Sånt förstår jag mig på, det är ju en av mina huvudsysslor dessa dagar. Allt ska uppdateras, och ibland belönas man ju med en tumme upp bara för att man “is på jobbet”. Man får sitt dagliga existensberättigande. Det funkar - tummen upp. Vi är alla lallande narcissister i dessa uppdaterandets dagar. Välkommen till instantismens tidevarv, det är bara att hålla i sig och åka med. Färdig med det.
Kaffet är slut och snart borde “In the army now” gå igång för tredje gången idag.
Jag borde gå och kolla posten, det kan ha kommit nåt. Posten är nåt jag ryggar för ibland. Det finns en inneboende paranoia i denna kropp inför post, det kan vara genetiskt. Man kan aldrig vara säker på vad för slags post som väntar i lådan. Det kan vara från någon myndighet. Vi är generellt skeptiska till myndigheter i min familj, och vi vet att myndigheter gillar att kommunicera via brev.
Jag får ibland för mig att jag någon dag kommer hamna mitt i en Josef K-sits. De kommer plocka upp mig, hålla mig kvar på ytterst lösa grunder, och sen sätta mig i finkaburen på obestämd tid. Jag får för mig så mycket, paranoian går ut lite över posthämtandet ibland. Man skulle kunna säga att jag lider av posttraumatisk stress. Se där - en ordvits. Om gudarna är goda så ljuder sirenerna inom kort.
söndag 19 april 2009
Angående ett parkbesök & ukrainska dockor...
Årstiderna har skiftat igen. Ser folk på rollerblades, folk med glass i munnen, och inte minst djärva människor i shorts. Kräver man mer så har det under dagen även synts bollar som sparkats i olika riktningar. Det är allt bevismaterial man behöver - det är officiellt vår nu. Norge har uttalat sig: Vintern är död. Våren har dräpt den, och inget åtal har väckts.
Knatar runt i Vigelandsparken och ser på människor. De är så många, människorna. Folk vallfärdar till Vigelandsparken, och det gör de helt rätt i. Det är en fantastisk park. Den borde få en medalj, om den nu inte redan fått det. Guldmedalj i ypperlig parkmässighet, eller nåt liknande. Man mår bra av att gå runt här. Det krävs inte mycket ibland, en soldränkt park med ett gäng nakna statyer kan göra underverk.
Ser en man som sätter kameran på självutlösning och fotar sig själv bredvid en staty av en naken kvinna. Han ser gravallvarlig ut när slutaren öppnas och stängs. Det är en makalöst ensam bild. Han kanske har en tanke med den som jag inte greppar. Jag hoppas verkligen det.
Jag tar lite bilder av folk som tar bilder av varandra. Det känns som nåt att göra; fota ögonblicken som andra vill minnas. Jag vet inte riktigt vad det betyder, men det ligger nåt tilltalande i det idag.
Vi vill ju så gärna minnas, och vi vill ju så gärna att andra ska minnas oss medan vi skymtar förbi. De flesta av oss rör oss genom en massa ögonblick som verkar så obetydliga, och vi är alla rädda att ingen ska minnas. Jag hjälper till med minnena idag. Jag bidrar.
Kanske vill vi alla tro att historien har sparat ett kapitel bara för oss, kanske vill vi bara att någon ska se oss passera och formulera något bestående innan vi sakta försvinner, obemärkta. Kanske är det så, det kändes som nåt att skriva i alla fall. Jag har inte varit full på några veckor, dessa rader kan vara ett direkt symtom av det.
Tankebanan avbryts när en vårglad pappa sparkar till sin fotboll som fastnar i sonens stödhjul. Sonen faller och börjar låta. Vi andra tittar lite på föreställningen innan vi fortsätter vidare.
Kollar av bilderna jag tagit - de är överexponerade. Hade visst ISO-inställningen på 800 - rookie misstake.
Jag knatar vidare genom parken. Jag är en hejare på att promenera dessa dagar. Fascinerande hur mycket man kan gå utan något egentligt mål. Jag är en apostlahästarnas man. Överväger att uppgradera mig till cyklist här framöver. Har inte haft nåt intresse av varken cyklar eller att cykla på över 15 år, men det finns en butik här i stan som har fått mig att tänka om. Den heter “Raske Sykkler”. Det stämde redan första gången jag såg namnet. Jag vill också ta mig fram på en rask cykel. Omvänd i loppet av några sekunder, så är det - ett butiksnamn kan förändra så mycket.
Blir stoppad på vägen hem av en ung man med en blårandig låda. Han presenterar sig som någonting och berättar att han är från Ukraina. Jag är en öppen måltavla för dessa människor; de ser det svaga i mig och hugger som hökar. Jag ser snäll ut, och jag är antagligen för snäll. Jag är en sån som hellre köper vilket skräp det nu må vara av ihärdiga gatuförsäljare, bara för att jag inte klarar av att säga nej och sen se besvikelsen i deras ögon när jag tagit upp deras tid och lyssnat, bara för att sedan avböja affären. Han fortsätter sitt repeterade tal och berättar att han har kommit till Norge för att studera norsk kultur. Det känns som misstag nummer ett. Norsk kultur? Det kan bara finnas så mycket att veta om Ibsen om Hamsun. Jag överväger att fråga om han känner till Erlend Loe. Om han är i färd med att avsluta sin doktorsavhandling om Loe under titeln “världens kanske roligaste människa” så är jag beredd att köpa allt som kan tänkas finnas i den blårandiga lådan. Men han pratar fort, och han pratar en blandning av norska, nåt jag antar är ukrainska, och kryddar det hela med engelska. Jag får inte en syl i vädret, och innan jag hinner öppna munnen så öppnar han lådan som är full av “authentic ukraninan souvenirs”. Han har några armband och ett gäng av de där dockorna där den största dockan innehåller en mindre docka, som i sin tur innehåller en ännu mindre docka, vilket sen fortsätter tills dess att dockorna är så små att det faktiskt blir löjligt.
-Very nice ukranian dolls, säger han, och jag nickar bekräftande. Jag borde skaffa en tatuering i pannan, tänker jag. Har man tatueringar i pannan så lämnar folk en ifred. Någonting avskräckande vore på sin plats, kanske ett väldigt litet hakkors. Nej, den tanken var ett misstag. Glöm det.
Jag stålsätter mig och säger “Nei, takk”. Hans ögon blir till regntunga Cocker Spanielögon och han försöker igen: “You sure?” “Yes, thank you”, säger jag och vänder på klacken. Det är en seger.
Förövrigt har jag inte plats för fler ukrainska dockor.
Knatar runt i Vigelandsparken och ser på människor. De är så många, människorna. Folk vallfärdar till Vigelandsparken, och det gör de helt rätt i. Det är en fantastisk park. Den borde få en medalj, om den nu inte redan fått det. Guldmedalj i ypperlig parkmässighet, eller nåt liknande. Man mår bra av att gå runt här. Det krävs inte mycket ibland, en soldränkt park med ett gäng nakna statyer kan göra underverk.
Ser en man som sätter kameran på självutlösning och fotar sig själv bredvid en staty av en naken kvinna. Han ser gravallvarlig ut när slutaren öppnas och stängs. Det är en makalöst ensam bild. Han kanske har en tanke med den som jag inte greppar. Jag hoppas verkligen det.
Jag tar lite bilder av folk som tar bilder av varandra. Det känns som nåt att göra; fota ögonblicken som andra vill minnas. Jag vet inte riktigt vad det betyder, men det ligger nåt tilltalande i det idag.
Vi vill ju så gärna minnas, och vi vill ju så gärna att andra ska minnas oss medan vi skymtar förbi. De flesta av oss rör oss genom en massa ögonblick som verkar så obetydliga, och vi är alla rädda att ingen ska minnas. Jag hjälper till med minnena idag. Jag bidrar.
Kanske vill vi alla tro att historien har sparat ett kapitel bara för oss, kanske vill vi bara att någon ska se oss passera och formulera något bestående innan vi sakta försvinner, obemärkta. Kanske är det så, det kändes som nåt att skriva i alla fall. Jag har inte varit full på några veckor, dessa rader kan vara ett direkt symtom av det.
Tankebanan avbryts när en vårglad pappa sparkar till sin fotboll som fastnar i sonens stödhjul. Sonen faller och börjar låta. Vi andra tittar lite på föreställningen innan vi fortsätter vidare.
Kollar av bilderna jag tagit - de är överexponerade. Hade visst ISO-inställningen på 800 - rookie misstake.
Jag knatar vidare genom parken. Jag är en hejare på att promenera dessa dagar. Fascinerande hur mycket man kan gå utan något egentligt mål. Jag är en apostlahästarnas man. Överväger att uppgradera mig till cyklist här framöver. Har inte haft nåt intresse av varken cyklar eller att cykla på över 15 år, men det finns en butik här i stan som har fått mig att tänka om. Den heter “Raske Sykkler”. Det stämde redan första gången jag såg namnet. Jag vill också ta mig fram på en rask cykel. Omvänd i loppet av några sekunder, så är det - ett butiksnamn kan förändra så mycket.
Blir stoppad på vägen hem av en ung man med en blårandig låda. Han presenterar sig som någonting och berättar att han är från Ukraina. Jag är en öppen måltavla för dessa människor; de ser det svaga i mig och hugger som hökar. Jag ser snäll ut, och jag är antagligen för snäll. Jag är en sån som hellre köper vilket skräp det nu må vara av ihärdiga gatuförsäljare, bara för att jag inte klarar av att säga nej och sen se besvikelsen i deras ögon när jag tagit upp deras tid och lyssnat, bara för att sedan avböja affären. Han fortsätter sitt repeterade tal och berättar att han har kommit till Norge för att studera norsk kultur. Det känns som misstag nummer ett. Norsk kultur? Det kan bara finnas så mycket att veta om Ibsen om Hamsun. Jag överväger att fråga om han känner till Erlend Loe. Om han är i färd med att avsluta sin doktorsavhandling om Loe under titeln “världens kanske roligaste människa” så är jag beredd att köpa allt som kan tänkas finnas i den blårandiga lådan. Men han pratar fort, och han pratar en blandning av norska, nåt jag antar är ukrainska, och kryddar det hela med engelska. Jag får inte en syl i vädret, och innan jag hinner öppna munnen så öppnar han lådan som är full av “authentic ukraninan souvenirs”. Han har några armband och ett gäng av de där dockorna där den största dockan innehåller en mindre docka, som i sin tur innehåller en ännu mindre docka, vilket sen fortsätter tills dess att dockorna är så små att det faktiskt blir löjligt.
-Very nice ukranian dolls, säger han, och jag nickar bekräftande. Jag borde skaffa en tatuering i pannan, tänker jag. Har man tatueringar i pannan så lämnar folk en ifred. Någonting avskräckande vore på sin plats, kanske ett väldigt litet hakkors. Nej, den tanken var ett misstag. Glöm det.
Jag stålsätter mig och säger “Nei, takk”. Hans ögon blir till regntunga Cocker Spanielögon och han försöker igen: “You sure?” “Yes, thank you”, säger jag och vänder på klacken. Det är en seger.
Förövrigt har jag inte plats för fler ukrainska dockor.
fredag 17 april 2009
Angående sökprocessen...
Att söka jobb ska vara ett heltidsarbete. Hej, jag heter Niklas och jag suger på mitt jobb.
Hittar en tilltalande hemsida där man utlyst olika TV-arbeten. Det finns en värme i raderna som man vanligtvis inte ser i medieannonser. Jag klickar vidare, och vad jag kan se så har de en massa lediga tjänster, det är bara att söka dem. Ser i förbifarten att det står nåt om “utviklingshemning”. Jag kopplar inte riktigt. Kanske betyder det utvecklingsmöjligheter, tänker jag. Sånt brukar det ju skrivas in överallt som en karriärsmorot, även om det innebär att du efter några år får ett headset istället för en lur.
Skickar över frågetecknet till min käresta som ser lite förbryllad ut. Mitt norska uttal är inte helt finslipat ännu.
-Hemming? säger hon. Nei, jeg vet ikke…
Jag klickar på “kontakta oss” och möter en bild av två väldigt glada och unga människor som håller mediaverktyg i händerna. De är bara en sak jag saknar för att bli en av dem - Downs syndrom. Utviklingshemning, ja - jag måste alltså ha en utvecklingsstörning för att få söka.
Darn, det såg ju så lovande ut. Kan vara värt att skicka ett CV ändå, jag kan vara kvalificerad. På mitt eget vis är jag ju bakom i utvecklingen. Jag behärskar ju inte ens språket, uppenbarligen.
Flickvännen hittar sen ett ledigt jobb på Operan. Det låter rätt. Jag gillar tanken på att jobba på en opera, även om mina kunskaper är begränsade. Jag kan ha sett “Nötknäpparen” vid nåt tillfälle, men det kan likaväl vara så att jag inte har gjort det. Kanske lyssnade jag bara på Tjajkovskij och inbillade mig alltihop. Det är också en möjlighet. Dom är ju så många, möjligheterna.
Opera och ballettfolket söker nu en kunnig medarbetare som behärskar video. En videotekniker är alltså vad de behöver. Videotekniker … det låter onekligen bekant. Det är som om moderskeppet kallar hem mig.
Jag putsar av några superlativ, skriver ett brev om mig själv och lägger det i ett kuvert.
Tar en liten promenad och andas norsk luft. Passerar en uteliggare som har sitt hörn i närheten av vår gata. Han har en mössa som är stickad så att den ser ut som en jordgubbe. Det är respekt. Sen har han ett munspel som han blåser i. Jag tror att han faktiskt kan spela, men det är svårt att avgöra. Munspelet är lite lömskt på det viset. Med rätt känsla tror jag man kan fejka sig fram till det mesta på det instrumentet. Mössan är en fullträff i alla fall. Han nickar och ser bedjande ut, jag nickar tillbaka och ser snål ut. Måste komma ihåg att ge honom en slant någon dag. Det är han värd, jordgubbsmannen.
Hittar en postlåda och släpper ner min ansökan. Där ligger den nu, och jag håller lite i min ena tumme. Bara lite, jag är mil ifrån hoppfull. Som Constanza säger: “I don´t want hope, hope is killing me. My dream is to be become hopeless.”
Jag går hem och fortsätter kratta Internet efter lediga jobb. Det är verkligen ett arbete - Internet är helt sjukt stort.
Funderar lite på om jag kanske borde ha skrivit in det där med Nötknäpparen ändå. Nåväl, postat är postat.
Hittar en tilltalande hemsida där man utlyst olika TV-arbeten. Det finns en värme i raderna som man vanligtvis inte ser i medieannonser. Jag klickar vidare, och vad jag kan se så har de en massa lediga tjänster, det är bara att söka dem. Ser i förbifarten att det står nåt om “utviklingshemning”. Jag kopplar inte riktigt. Kanske betyder det utvecklingsmöjligheter, tänker jag. Sånt brukar det ju skrivas in överallt som en karriärsmorot, även om det innebär att du efter några år får ett headset istället för en lur.
Skickar över frågetecknet till min käresta som ser lite förbryllad ut. Mitt norska uttal är inte helt finslipat ännu.
-Hemming? säger hon. Nei, jeg vet ikke…
Jag klickar på “kontakta oss” och möter en bild av två väldigt glada och unga människor som håller mediaverktyg i händerna. De är bara en sak jag saknar för att bli en av dem - Downs syndrom. Utviklingshemning, ja - jag måste alltså ha en utvecklingsstörning för att få söka.
Darn, det såg ju så lovande ut. Kan vara värt att skicka ett CV ändå, jag kan vara kvalificerad. På mitt eget vis är jag ju bakom i utvecklingen. Jag behärskar ju inte ens språket, uppenbarligen.
Flickvännen hittar sen ett ledigt jobb på Operan. Det låter rätt. Jag gillar tanken på att jobba på en opera, även om mina kunskaper är begränsade. Jag kan ha sett “Nötknäpparen” vid nåt tillfälle, men det kan likaväl vara så att jag inte har gjort det. Kanske lyssnade jag bara på Tjajkovskij och inbillade mig alltihop. Det är också en möjlighet. Dom är ju så många, möjligheterna.
Opera och ballettfolket söker nu en kunnig medarbetare som behärskar video. En videotekniker är alltså vad de behöver. Videotekniker … det låter onekligen bekant. Det är som om moderskeppet kallar hem mig.
Jag putsar av några superlativ, skriver ett brev om mig själv och lägger det i ett kuvert.
Tar en liten promenad och andas norsk luft. Passerar en uteliggare som har sitt hörn i närheten av vår gata. Han har en mössa som är stickad så att den ser ut som en jordgubbe. Det är respekt. Sen har han ett munspel som han blåser i. Jag tror att han faktiskt kan spela, men det är svårt att avgöra. Munspelet är lite lömskt på det viset. Med rätt känsla tror jag man kan fejka sig fram till det mesta på det instrumentet. Mössan är en fullträff i alla fall. Han nickar och ser bedjande ut, jag nickar tillbaka och ser snål ut. Måste komma ihåg att ge honom en slant någon dag. Det är han värd, jordgubbsmannen.
Hittar en postlåda och släpper ner min ansökan. Där ligger den nu, och jag håller lite i min ena tumme. Bara lite, jag är mil ifrån hoppfull. Som Constanza säger: “I don´t want hope, hope is killing me. My dream is to be become hopeless.”
Jag går hem och fortsätter kratta Internet efter lediga jobb. Det är verkligen ett arbete - Internet är helt sjukt stort.
Funderar lite på om jag kanske borde ha skrivit in det där med Nötknäpparen ändå. Nåväl, postat är postat.
tisdag 14 april 2009
Angående slumpade påskminnen...
Allting som kan gå sönder kommer att gå sönder - sån är lagen. En blå bil kan till exempel gå sönder just när du börjat köra norrut för att fira påsk.
Texten “Battery charge fail” lyser plötsligen i rött på instrumentbrädan, bara några mil utanför Oslo. Jag är ingen mekaniker, men allt verkar inte stå rätt till.
Som 15-åring mekade jag en gång loss förgasaren på min moped, en Yamaha ”Chappy“, förövrigt. Sen satte jag tillbaka den - bara för att. Det skulle mekas på den tiden, och det var så långt jag sträckte mig.
Mina förgasarkunskaper ger ingen fördel i detta läge. Detta är till att börja med en bil, och det är dessutom en Peugeot.
Min flickvän vet en massa om människokroppen och medicin, men det går heller inte att applicera.
Vi kan i alla fall engelska, även om motorer är bortom oss. Fail, alltså, battery something - ok then. Tar första avfart och hamnar på en Esso-mack - det är en bra start. Efter några samtal visar det sig att det ligger en Peugeot-verkstad i närheten, och runt hörnet ligger “Quality Hotel“. Det är som om denna plats är byggd just för detta ögonblick.
En entusiastisk bärgare med svintofrisyr kommer och hämtar bilen. Vi checkar in på hotellet och äter buffé. Jag äter dryga halvkilot fetaost och blir sjuk i magen. Det är första gången fetaosten sviker mig. Påsken startar inte som vi tänkt oss.
Dagen efter kör vi 70 mil norrut. Vi sjunger allsång till Tom Pettys “Free falling” och pratar lite om “Jerry Maguire” efteråt - det bör man göra. Vissa scener med Tom Cruise är faktiskt värda att minnas.
Landar slutligen hemma hos farmor och farfar. Vi äter midnatts-taco och pratar lite. Det är en tradition, och jag gillar den.
Det är deklarationstider. Farfar har hört att krafterna som styr har uppmuntrat de prostituerade att deklarera för sina inkomster. Han tycker det är helt uppåt väggarna.
-Nu tycker dom att ludren ska deklarera också. Om jag var i den branschen skulle jag ju sko mig själv, säger han.
Farfar har valt sida i denna fråga, och han har valt ludrens. Ludren har min farfar i sin ringhörna.
Livet har länge varit analogt i mina farföräldrars hem: gamla VHS:er och en TV, som nästan tangerar mina farföräldrar i ålder, med en ytterst tveksam återgivning av ljudet. Tiden har sprungit ifrån monoljudet.
Vissa filmer är dessutom bandade i ”longplay”. Jag minns tydligt att jag tyckte longplay var en ytterst snillrik idé en gång i tiden - man kunde ju få plats med fyra filmer på en kassett. Den åsikten är nu officiellt reviderad.
Men nu är det uppdaterat till 16:9 och stereo, det har köpts in några fler kanaler, och de har dessutom skaffat sig Internet. De är i 80-årsåldern och nyttjar det dagligen. ”Jo, det såg vi ju på Internet”, säger dom ibland och retar livet ur folk i samma ålder som har TV som primär nyhetskälla.
När jag kommer ner från mitt pojkrum frågar farfar:
-Var du på Internet?
-Jo, jag var där, säger jag.
-Jaha, hade det hänt nåt?
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Hade det hänt nåt? “Jo, jag blev taggad i en bild på facebook“, eller “Jo, jag fick en länk på en apa som kissar sig själv i munnen” känns inte som svaren han förväntar sig. Jag säger att det hade hänt massor. Farfar verkar nöjd med det.
Besöker en vän som bor kvar i min hemstad. Han har köpt en gul Volvo 142 som vi kör runt i. Den heter 142 för att det är två dörrar i den. Volvo 144 har fyra dörrar - det är en nyttig läxa. Det är skönt när saker hänger ihop.
Vi kör runt ett tag och pratar om vinyl. Min vän gillar vinyl, medan jag inte riktigt förstår charmen. Sen byter vi till bakelit. Bakelit är underskattat, det är vi överrens om.
Min vän sladdar runt bilen och kör in i snödrivor. Det är fortfarande underhållande, vissa saker håller måttet.
Vi sladdar färdigt, tar en rökpaus och ser på älven som flyter förbi. Det är April, och snön faller. Det mesta tyder på att vi faller med den.
Äter middag hos min far. Det bjuds på kall öl och varm kyckling.
Pappa har varit ute på jakt och fällt bäver. Det är säsong för bäver nu, det är helt öppet att skjuta skallen av dem.
Pappa börjar berätta om en väst som han har låtit sy upp av ett av sina nedlagda byten. Han visar upp den efter maten - det är en bäverväst. Min far har skjutit en bäver, lämnat in delar av bävern till någon slags skräddare, och nu bär han bävern som väst. En bäverväst, helt enkelt.
Jag har alltid tänkt att min familj på många vis är som många andra familjer - bävervästen har ruckat den synen lite.
De lediga dagarna sinar och vi åker hem. Tar Y-bussen till Stockholm för 35:e gången.
Om någon skulle designa ett personligt helvete för mig, så är det en Y-bussresa från Norrland till Stockholm, full av krånglande gamlingar och högljudda tonåringar, där bussen aldrig kommer fram till målet. Just som jag tycker mig se konturerna av huvudstaden så visar det sig att vi just anlänt i Tönnebro, ännu en gång. Det är min bild av helvetet, och jag har väldigt svårt att föreställa mig något värre.
Jag läser mitt livs första bok om “Remo” på resan. Det är en present från min vän med Volvon. Jag vet inte riktigt vad han försöker säga mig: “Hans namn var Remo och han fångade kulor.” Det är en karaktärspresentation av rang.
Jag minns filmen om Remo: den var så där fantastiskt dålig att det nästan fanns ett underhållningsvärde i den. Böckerna har inte riktigt samma charm, även om Remos läromästare ”Chuin” vid ett tillfälle kapar en killes huvud med en av sina tår. Det är en lite av en skill. Han är inte Sinanjumästare för intet.
Tar ett flyg till Oslo. Fastnar i tullen då min väska ser suspekt ut. Det är inte helt oväntat då jag bär en massa nerfrusna köttstycken som handbagage. Tullmannen tar ett stickprov och konstaterar att det är just kött. Jag tillåts passera, inga plasthandskar och “moon river” för den här resenären.
Verkligheten sipprar in nu. Semestern är över och vardagen tar vid. Projekt “Skaffa jobb” har just gått in i fas 0.1. Jag vet inte riktigt vad det innebär, men det känns rätt att bygga upp det hela i olika faser. Jag har fått för mig att man gör så. Förhoppningsvis har jag rätt.
Texten “Battery charge fail” lyser plötsligen i rött på instrumentbrädan, bara några mil utanför Oslo. Jag är ingen mekaniker, men allt verkar inte stå rätt till.
Som 15-åring mekade jag en gång loss förgasaren på min moped, en Yamaha ”Chappy“, förövrigt. Sen satte jag tillbaka den - bara för att. Det skulle mekas på den tiden, och det var så långt jag sträckte mig.
Mina förgasarkunskaper ger ingen fördel i detta läge. Detta är till att börja med en bil, och det är dessutom en Peugeot.
Min flickvän vet en massa om människokroppen och medicin, men det går heller inte att applicera.
Vi kan i alla fall engelska, även om motorer är bortom oss. Fail, alltså, battery something - ok then. Tar första avfart och hamnar på en Esso-mack - det är en bra start. Efter några samtal visar det sig att det ligger en Peugeot-verkstad i närheten, och runt hörnet ligger “Quality Hotel“. Det är som om denna plats är byggd just för detta ögonblick.
En entusiastisk bärgare med svintofrisyr kommer och hämtar bilen. Vi checkar in på hotellet och äter buffé. Jag äter dryga halvkilot fetaost och blir sjuk i magen. Det är första gången fetaosten sviker mig. Påsken startar inte som vi tänkt oss.
Dagen efter kör vi 70 mil norrut. Vi sjunger allsång till Tom Pettys “Free falling” och pratar lite om “Jerry Maguire” efteråt - det bör man göra. Vissa scener med Tom Cruise är faktiskt värda att minnas.
Landar slutligen hemma hos farmor och farfar. Vi äter midnatts-taco och pratar lite. Det är en tradition, och jag gillar den.
Det är deklarationstider. Farfar har hört att krafterna som styr har uppmuntrat de prostituerade att deklarera för sina inkomster. Han tycker det är helt uppåt väggarna.
-Nu tycker dom att ludren ska deklarera också. Om jag var i den branschen skulle jag ju sko mig själv, säger han.
Farfar har valt sida i denna fråga, och han har valt ludrens. Ludren har min farfar i sin ringhörna.
Livet har länge varit analogt i mina farföräldrars hem: gamla VHS:er och en TV, som nästan tangerar mina farföräldrar i ålder, med en ytterst tveksam återgivning av ljudet. Tiden har sprungit ifrån monoljudet.
Vissa filmer är dessutom bandade i ”longplay”. Jag minns tydligt att jag tyckte longplay var en ytterst snillrik idé en gång i tiden - man kunde ju få plats med fyra filmer på en kassett. Den åsikten är nu officiellt reviderad.
Men nu är det uppdaterat till 16:9 och stereo, det har köpts in några fler kanaler, och de har dessutom skaffat sig Internet. De är i 80-årsåldern och nyttjar det dagligen. ”Jo, det såg vi ju på Internet”, säger dom ibland och retar livet ur folk i samma ålder som har TV som primär nyhetskälla.
När jag kommer ner från mitt pojkrum frågar farfar:
-Var du på Internet?
-Jo, jag var där, säger jag.
-Jaha, hade det hänt nåt?
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Hade det hänt nåt? “Jo, jag blev taggad i en bild på facebook“, eller “Jo, jag fick en länk på en apa som kissar sig själv i munnen” känns inte som svaren han förväntar sig. Jag säger att det hade hänt massor. Farfar verkar nöjd med det.
Besöker en vän som bor kvar i min hemstad. Han har köpt en gul Volvo 142 som vi kör runt i. Den heter 142 för att det är två dörrar i den. Volvo 144 har fyra dörrar - det är en nyttig läxa. Det är skönt när saker hänger ihop.
Vi kör runt ett tag och pratar om vinyl. Min vän gillar vinyl, medan jag inte riktigt förstår charmen. Sen byter vi till bakelit. Bakelit är underskattat, det är vi överrens om.
Min vän sladdar runt bilen och kör in i snödrivor. Det är fortfarande underhållande, vissa saker håller måttet.
Vi sladdar färdigt, tar en rökpaus och ser på älven som flyter förbi. Det är April, och snön faller. Det mesta tyder på att vi faller med den.
Äter middag hos min far. Det bjuds på kall öl och varm kyckling.
Pappa har varit ute på jakt och fällt bäver. Det är säsong för bäver nu, det är helt öppet att skjuta skallen av dem.
Pappa börjar berätta om en väst som han har låtit sy upp av ett av sina nedlagda byten. Han visar upp den efter maten - det är en bäverväst. Min far har skjutit en bäver, lämnat in delar av bävern till någon slags skräddare, och nu bär han bävern som väst. En bäverväst, helt enkelt.
Jag har alltid tänkt att min familj på många vis är som många andra familjer - bävervästen har ruckat den synen lite.
De lediga dagarna sinar och vi åker hem. Tar Y-bussen till Stockholm för 35:e gången.
Om någon skulle designa ett personligt helvete för mig, så är det en Y-bussresa från Norrland till Stockholm, full av krånglande gamlingar och högljudda tonåringar, där bussen aldrig kommer fram till målet. Just som jag tycker mig se konturerna av huvudstaden så visar det sig att vi just anlänt i Tönnebro, ännu en gång. Det är min bild av helvetet, och jag har väldigt svårt att föreställa mig något värre.
Jag läser mitt livs första bok om “Remo” på resan. Det är en present från min vän med Volvon. Jag vet inte riktigt vad han försöker säga mig: “Hans namn var Remo och han fångade kulor.” Det är en karaktärspresentation av rang.
Jag minns filmen om Remo: den var så där fantastiskt dålig att det nästan fanns ett underhållningsvärde i den. Böckerna har inte riktigt samma charm, även om Remos läromästare ”Chuin” vid ett tillfälle kapar en killes huvud med en av sina tår. Det är en lite av en skill. Han är inte Sinanjumästare för intet.
Tar ett flyg till Oslo. Fastnar i tullen då min väska ser suspekt ut. Det är inte helt oväntat då jag bär en massa nerfrusna köttstycken som handbagage. Tullmannen tar ett stickprov och konstaterar att det är just kött. Jag tillåts passera, inga plasthandskar och “moon river” för den här resenären.
Verkligheten sipprar in nu. Semestern är över och vardagen tar vid. Projekt “Skaffa jobb” har just gått in i fas 0.1. Jag vet inte riktigt vad det innebär, men det känns rätt att bygga upp det hela i olika faser. Jag har fått för mig att man gör så. Förhoppningsvis har jag rätt.
torsdag 9 april 2009
Angående påsken & Peter Jihde...
Det är påsktider igen: förräderi, korsfästelse, återuppståndelse och en massa ägg. Äggens uppgift är visst att symbolisera återfödelse och fruktbarhet under denna dramatiska tid. Dom har en tung uppgift äggen.
Spenderar denna högtid i norrland med familjen. Det är galenskap i vanlig ordning. Intrycken är för många för att ens försöka sammanfatta i detta skede. Farfar har yttrat en del starka åsikter om prostituerade, och morfar är på jakt efter en skoter som går riktigt sakta.
Resten av tiden äts det. Det finns alltid utrymme för mer mat - så resonerar min farmor. Hon tycker att vi ser så magra ut. Hon är inte helt övertygad om att vi faktiskt äter den tiden vi inte spenderar runt henne. Hennes dröm är att vi någon dag ska komma hem och vara riktigt tjocka. Så är det, vi har alla våra drömmar.
Såg lite på TV4 idag. Klockan var någonstans efter 10, och Malou von Sivers diskuterade något med bland andra Lotta Engberg. Det är svårt att uppfatta saker när Lotta Engberg är närvarande i rutan. Min värld fylls av brus när Lotta pratar - det är en försvarsmekanism jag dagligen gläds över.
Jag började hursomhelst tänka lite på mina dagar som arbetare på TV4, och speciellt en dag då jag mötte Peter Jihde i gymmet. Jag tänkte att ni kan få läsa om det, ni som vill och orkar, medan jag funderar på nya sätt att uttrycka frasen ”Jag är mätt nu” på ett mer kraftfullt vis, där hot om fysiskt våld kan läsas in i undertexten.
Angående min Peter Jihde-ångest:
Jag gillar Peter Jihde: han är proffsig, snabb i huvudet, verkar varm i hjärtat och är inte helt oäven i utseendet. Det är min bild. Han kanske är ett as privat, men det kvittar – även om jag starkt betvivlar det. Peter och jag är kollegor, vilket betyder att vi jobbar i samma hus. På det viset är vi kollegor, inte mer. Vi nickar när vi möts i korridoren, sån är vår relation; jag nickar, Peter nickar tillbaka. Good enough, jag gillar Peter. Jag ställer inte högre krav än så.
Jag gillar även att träna, jag gör det ungefär tre gånger i veckan. Peter tränar också, men inte lika ofta. Han är ju gift och har barn. Peter prioriterar, och han gör det bra.
När jag går in i omklädningsrummet denna dag för att ta lite vatten börjar han prata med mig:
-Fan vad du kör! säger han.
-Jo, jag gör väl det, säger jag.
-Ja, man ser dig ju jämt här.
Peter ser mig tydligen jämt här. Han är glad och entusiastisk i tonen, det är uppfriskande. Jag har en generellt ironisk ton som gör det onödigt besvärligt för mig ibland. Idag är en sådan dag.
-Ja, jag gör det mest för att jävlas, säger jag, utan att riktigt veta vad det innebär.
-Jaså, jävlas med dig själv eller andra? frågar Peter.
-Det är en kombination tror jag. Mest andra, så att dom reagerar som du gör, säger jag.
Det är här konversationen vrider sig, den entusiastiska tonen avtar. Peter har missförstått det jag inte riktigt vet vad det egentligen betyder. Jag menade liksom att det är kul att höra lite avund hos folk, att de får lite dåligt samvete eftersom de inte tränar så mycket själva.
-Nej, så får du inte ta det, säger Peter. Jag är imponerad, fortsätter han.
Fan, han är imponerad. Han gav mig en komplimang, och nu tror han att jag tog illa vid mig.
-Ja, men som folk på avdelningen som inte tränar så mycket, det är kul på det viset. De blir liksom lite kul … sen hoppas man ju att det ska bli någon slags inspiration också, egentligen, fortsätter jag som ett skenande tåg. Ett skenande tåg som fullständigt spårat ur.
”Det blir liksom lite kul?!" Vad pratar jag om? Det var ett dåligt försök till någon form av humor, men det blev bara missförstånd. Min ironiska ton har satt mig i klistret och nu försöker jag bara rädda situationen. Det känns lite viktigt att Peter inte tycker att jag är en komplett idiot. Jag har aldrig haft en riktig konversation med honom, och jag lär inte plocka upp tråden inom kort. Jag kanske är lite starstruck, fan vet. Jag mumlar ur mig något om att det är svårt att inspirera igen. Peter står nu med ryggen till mig - jag vet inte om det är ett ställningstagande. Sen bryter jag ihop och säger: ”Äh, det är bara kul att träna.” Peter säger inget tillbaka. Sen går jag på toaletten och undrar över exakt vad som i hela freakin´ friden hände. Jag dricker djupa klunkar vatten och överväger att ropa ”I wanna look good naked”, för att rädda mitt ansikte, men det förlöser inte. Trist, det är ju trots allt runt 68 % av motivationen. Träna för att se bra ut naken, alltså – det är min sanning. Där är vi lika, jag och Lester Burnham.
Åt förövrigt Tex Mex till lunch idag – exotiskt light, liksom. Restaurangpersonalen var iförda sombreros och färgglada förkläden. Och jag tycker att mitt jobb suger, tack för det perspektivet. Kryddigt värre var det förövrigt, det känns i magen.
Det är fascinerande när systemet bryter ihop, när synapserna sluta koppla - brainfart, helt enkelt. Peter lär inte förlora någon sömn över det hela. Jag åker hem nu, och går en orolig natt till mötes; med huvudet fullt av Jihde och magen fylld av bubblande kryddor. Jag är i alla fall glad att jag sover ensam inatt. Ibland har jag faktiskt lyckats väcka mig själv på grund av mina kroppsfunktioner. Då vaknar jag alltid i ett tillstånd av förnekelse, och låtsas sen sova, samtidigt som jag ber till gudarna att min käresta har vett att sova tungt.
Spenderar denna högtid i norrland med familjen. Det är galenskap i vanlig ordning. Intrycken är för många för att ens försöka sammanfatta i detta skede. Farfar har yttrat en del starka åsikter om prostituerade, och morfar är på jakt efter en skoter som går riktigt sakta.
Resten av tiden äts det. Det finns alltid utrymme för mer mat - så resonerar min farmor. Hon tycker att vi ser så magra ut. Hon är inte helt övertygad om att vi faktiskt äter den tiden vi inte spenderar runt henne. Hennes dröm är att vi någon dag ska komma hem och vara riktigt tjocka. Så är det, vi har alla våra drömmar.
Såg lite på TV4 idag. Klockan var någonstans efter 10, och Malou von Sivers diskuterade något med bland andra Lotta Engberg. Det är svårt att uppfatta saker när Lotta Engberg är närvarande i rutan. Min värld fylls av brus när Lotta pratar - det är en försvarsmekanism jag dagligen gläds över.
Jag började hursomhelst tänka lite på mina dagar som arbetare på TV4, och speciellt en dag då jag mötte Peter Jihde i gymmet. Jag tänkte att ni kan få läsa om det, ni som vill och orkar, medan jag funderar på nya sätt att uttrycka frasen ”Jag är mätt nu” på ett mer kraftfullt vis, där hot om fysiskt våld kan läsas in i undertexten.
Angående min Peter Jihde-ångest:
Jag gillar Peter Jihde: han är proffsig, snabb i huvudet, verkar varm i hjärtat och är inte helt oäven i utseendet. Det är min bild. Han kanske är ett as privat, men det kvittar – även om jag starkt betvivlar det. Peter och jag är kollegor, vilket betyder att vi jobbar i samma hus. På det viset är vi kollegor, inte mer. Vi nickar när vi möts i korridoren, sån är vår relation; jag nickar, Peter nickar tillbaka. Good enough, jag gillar Peter. Jag ställer inte högre krav än så.
Jag gillar även att träna, jag gör det ungefär tre gånger i veckan. Peter tränar också, men inte lika ofta. Han är ju gift och har barn. Peter prioriterar, och han gör det bra.
När jag går in i omklädningsrummet denna dag för att ta lite vatten börjar han prata med mig:
-Fan vad du kör! säger han.
-Jo, jag gör väl det, säger jag.
-Ja, man ser dig ju jämt här.
Peter ser mig tydligen jämt här. Han är glad och entusiastisk i tonen, det är uppfriskande. Jag har en generellt ironisk ton som gör det onödigt besvärligt för mig ibland. Idag är en sådan dag.
-Ja, jag gör det mest för att jävlas, säger jag, utan att riktigt veta vad det innebär.
-Jaså, jävlas med dig själv eller andra? frågar Peter.
-Det är en kombination tror jag. Mest andra, så att dom reagerar som du gör, säger jag.
Det är här konversationen vrider sig, den entusiastiska tonen avtar. Peter har missförstått det jag inte riktigt vet vad det egentligen betyder. Jag menade liksom att det är kul att höra lite avund hos folk, att de får lite dåligt samvete eftersom de inte tränar så mycket själva.
-Nej, så får du inte ta det, säger Peter. Jag är imponerad, fortsätter han.
Fan, han är imponerad. Han gav mig en komplimang, och nu tror han att jag tog illa vid mig.
-Ja, men som folk på avdelningen som inte tränar så mycket, det är kul på det viset. De blir liksom lite kul … sen hoppas man ju att det ska bli någon slags inspiration också, egentligen, fortsätter jag som ett skenande tåg. Ett skenande tåg som fullständigt spårat ur.
”Det blir liksom lite kul?!" Vad pratar jag om? Det var ett dåligt försök till någon form av humor, men det blev bara missförstånd. Min ironiska ton har satt mig i klistret och nu försöker jag bara rädda situationen. Det känns lite viktigt att Peter inte tycker att jag är en komplett idiot. Jag har aldrig haft en riktig konversation med honom, och jag lär inte plocka upp tråden inom kort. Jag kanske är lite starstruck, fan vet. Jag mumlar ur mig något om att det är svårt att inspirera igen. Peter står nu med ryggen till mig - jag vet inte om det är ett ställningstagande. Sen bryter jag ihop och säger: ”Äh, det är bara kul att träna.” Peter säger inget tillbaka. Sen går jag på toaletten och undrar över exakt vad som i hela freakin´ friden hände. Jag dricker djupa klunkar vatten och överväger att ropa ”I wanna look good naked”, för att rädda mitt ansikte, men det förlöser inte. Trist, det är ju trots allt runt 68 % av motivationen. Träna för att se bra ut naken, alltså – det är min sanning. Där är vi lika, jag och Lester Burnham.
Åt förövrigt Tex Mex till lunch idag – exotiskt light, liksom. Restaurangpersonalen var iförda sombreros och färgglada förkläden. Och jag tycker att mitt jobb suger, tack för det perspektivet. Kryddigt värre var det förövrigt, det känns i magen.
Det är fascinerande när systemet bryter ihop, när synapserna sluta koppla - brainfart, helt enkelt. Peter lär inte förlora någon sömn över det hela. Jag åker hem nu, och går en orolig natt till mötes; med huvudet fullt av Jihde och magen fylld av bubblande kryddor. Jag är i alla fall glad att jag sover ensam inatt. Ibland har jag faktiskt lyckats väcka mig själv på grund av mina kroppsfunktioner. Då vaknar jag alltid i ett tillstånd av förnekelse, och låtsas sen sova, samtidigt som jag ber till gudarna att min käresta har vett att sova tungt.
söndag 5 april 2009
Angående en stadspromenad & Thåström...
Följer spårvagnens väg ner mot centrum. En kvällspromenad med ambitionen att försöka förstå hur den här staden egentligen hänger ihop. Det är ett äventyr, om man som jag är felprogrammerad när det kommer till riktningssinne. Jag går ständigt fel, oftast med resultatet att resan inte blir mer givande på grund av det. Har Thåströms nya i lurarna. Det är en bra skiva, och den fungerar fint som soundtrack denna afton.
Han är egentligen en ny bekantskap den där Thåström. Jag har inte varit på samma våglängd som honom tidigare. Trots att jag själv varit ung & kåt och haft en del tankar kring både staten & kapitalet, så har vi aldrig riktigt klickat. Inte förrän Skebokvarns-plattan då han verkligen sjöng omkull mig. Jag gick i månader och nynnade “Lena pling plong var bara 17 år” och ägnade mycket tankekraft åt att försöka förstå vem den sovande mannen i rum 23 var.
Nu är Thåström min vän, jag tror på allt han sjunger om, och jag är glad att han fortsätter göra skivor.
Hamnar på “Inkognitogata”. Vad ska man tro? En gata med ett namn som indikerar att den arbetar under antaget namn. Var befinner jag mig egentligen? Norge är ett komplicerat land. Jag kanske tänker för svenskt.
Thåström sjunger att han minns var han var när de landade på månen - han läste Buster & Fantomen.
Det är fint här. Jag kan inte mycket om arkitektur, men jag vet vad jag gillar.
Gatorna kantas av mörka träd som ser amputerade och bandagerade ut. De är som hämtade ur en film av Tim Burton. Goth light, mitt i Oslo. Det är lite skumt, men det fungerar. Jag är beredd på allt framöver.
Thåström sjunger att han ska slå ihjäl Thor Johnson. Jag tror på honom. Thor Johnson ligger pyrt till.
Stannar vid ett övergångsställe. Röd gubbe lyser - eller rättare sagt två röda gubbar lyser. Det är två röda gubbar vid varje övergångställe. Kan bara dra slutsatsen att det inte räckte med en. Norrmännen tog inte en ensam röd gubbe på allvar, dom korsade gatan ändå. Sen fick någon nog, det började pratas om kraftåtgärder på vägverket, och sen var röd gubbe nummer två ett faktum. Kjempestopp, helt enkelt. Det fungerar, jag stannar och väntar på grönt. Jag har ingen brådska. Inte än i alla fall.
Tar mig ner på “Karl Johan” och hamnar i samspråk med en uteliggare. Hon vill ha mina småpengar, men jag har inga att ge. Hon tackar ändå. Det är ett fint möte - det är integration på hög nivå.
Passerar “Skippergata” och ber till högre makter att det inte har nåt med “Du är vad du äter Anna” att göra. Har hon invaderat även detta land är jag i trubbel. Hon är en av anledningarna att jag lämnade Sverige.
Vänder hemåt just som Thåström ännu en gång sjunger att han under många herrans år försökt slippa vara med sig själv. Jag tror på honom även där, och jag tror jag förstår vad han menar. Jag borde utveckla det, men ibland måste man bara sluta skriva. Det finns alltid ett val, och jag väljer sömn.
Han är egentligen en ny bekantskap den där Thåström. Jag har inte varit på samma våglängd som honom tidigare. Trots att jag själv varit ung & kåt och haft en del tankar kring både staten & kapitalet, så har vi aldrig riktigt klickat. Inte förrän Skebokvarns-plattan då han verkligen sjöng omkull mig. Jag gick i månader och nynnade “Lena pling plong var bara 17 år” och ägnade mycket tankekraft åt att försöka förstå vem den sovande mannen i rum 23 var.
Nu är Thåström min vän, jag tror på allt han sjunger om, och jag är glad att han fortsätter göra skivor.
Hamnar på “Inkognitogata”. Vad ska man tro? En gata med ett namn som indikerar att den arbetar under antaget namn. Var befinner jag mig egentligen? Norge är ett komplicerat land. Jag kanske tänker för svenskt.
Thåström sjunger att han minns var han var när de landade på månen - han läste Buster & Fantomen.
Det är fint här. Jag kan inte mycket om arkitektur, men jag vet vad jag gillar.
Gatorna kantas av mörka träd som ser amputerade och bandagerade ut. De är som hämtade ur en film av Tim Burton. Goth light, mitt i Oslo. Det är lite skumt, men det fungerar. Jag är beredd på allt framöver.
Thåström sjunger att han ska slå ihjäl Thor Johnson. Jag tror på honom. Thor Johnson ligger pyrt till.
Stannar vid ett övergångsställe. Röd gubbe lyser - eller rättare sagt två röda gubbar lyser. Det är två röda gubbar vid varje övergångställe. Kan bara dra slutsatsen att det inte räckte med en. Norrmännen tog inte en ensam röd gubbe på allvar, dom korsade gatan ändå. Sen fick någon nog, det började pratas om kraftåtgärder på vägverket, och sen var röd gubbe nummer två ett faktum. Kjempestopp, helt enkelt. Det fungerar, jag stannar och väntar på grönt. Jag har ingen brådska. Inte än i alla fall.
Tar mig ner på “Karl Johan” och hamnar i samspråk med en uteliggare. Hon vill ha mina småpengar, men jag har inga att ge. Hon tackar ändå. Det är ett fint möte - det är integration på hög nivå.
Passerar “Skippergata” och ber till högre makter att det inte har nåt med “Du är vad du äter Anna” att göra. Har hon invaderat även detta land är jag i trubbel. Hon är en av anledningarna att jag lämnade Sverige.
Vänder hemåt just som Thåström ännu en gång sjunger att han under många herrans år försökt slippa vara med sig själv. Jag tror på honom även där, och jag tror jag förstår vad han menar. Jag borde utveckla det, men ibland måste man bara sluta skriva. Det finns alltid ett val, och jag väljer sömn.
lördag 4 april 2009
Angående gårdagen...
Grådisigt idag. Fåglarna håller käften.
Har besökt skattekontoret och skrivit på papper att jag har ambitioner att stanna i Norge ett tag. Möttes inte av några vilda protester från kvinnan bakom disken. Hon brast heller inte ut i sång och överlämnade en complementary lusekofta. Norge håller hårt på känslorna runt min ankomst.
Tredje besöket på IKEA idag: Benno, Billy, Betty, Bröderna Bengtsson och Bruno Bauer. Jag tappar namnen lite här. Bruno Bauer var visst en tysk filosof på 1800-talet som utredde skillnader i gudsuppfattning inom olika kulturer. Jag lärde mig det idag. Känns som ett bra tillskott i kunskapsbanken - det kan komma till användning någon dag.
Vi har hittat ett potentiellt stamställe som går under namnet “La Rustique”. Det ligger så där runt hörnet som man önskar att stamställen ska göra. De serverar en alldeles förträfflig “Rustiquesallad” med parmaskinka och generösa mängder fetaost. Alla som serverar fetaost är en vän till mig. Kaffet var dessutom av yttersta klass. Det kan vara en perkolator inblandad. Jag utesluter inte det.
Har upptäckt en gata i närheten av vår som heter “Sorgenfrigata”. Det är ett vackert namn. Det känns bra att bo i närheten av Sorgenfrigata. Jag promenerade på den igår och passerade en kvinna som såg lite ledsen ut. Det var en märklig upplevelse. Jag bearbetar den fortfarande.
Fortfarande disigt utanför fönstret. Det ligger ett rött skimmer över hustaken från en skylt som jobbar dygnet runt. Det står nåt på den, men jag kan inte se vad härifrån. Nåt norskt är det i alla fall.
Har besökt skattekontoret och skrivit på papper att jag har ambitioner att stanna i Norge ett tag. Möttes inte av några vilda protester från kvinnan bakom disken. Hon brast heller inte ut i sång och överlämnade en complementary lusekofta. Norge håller hårt på känslorna runt min ankomst.
Tredje besöket på IKEA idag: Benno, Billy, Betty, Bröderna Bengtsson och Bruno Bauer. Jag tappar namnen lite här. Bruno Bauer var visst en tysk filosof på 1800-talet som utredde skillnader i gudsuppfattning inom olika kulturer. Jag lärde mig det idag. Känns som ett bra tillskott i kunskapsbanken - det kan komma till användning någon dag.
Vi har hittat ett potentiellt stamställe som går under namnet “La Rustique”. Det ligger så där runt hörnet som man önskar att stamställen ska göra. De serverar en alldeles förträfflig “Rustiquesallad” med parmaskinka och generösa mängder fetaost. Alla som serverar fetaost är en vän till mig. Kaffet var dessutom av yttersta klass. Det kan vara en perkolator inblandad. Jag utesluter inte det.
Har upptäckt en gata i närheten av vår som heter “Sorgenfrigata”. Det är ett vackert namn. Det känns bra att bo i närheten av Sorgenfrigata. Jag promenerade på den igår och passerade en kvinna som såg lite ledsen ut. Det var en märklig upplevelse. Jag bearbetar den fortfarande.
Fortfarande disigt utanför fönstret. Det ligger ett rött skimmer över hustaken från en skylt som jobbar dygnet runt. Det står nåt på den, men jag kan inte se vad härifrån. Nåt norskt är det i alla fall.
torsdag 2 april 2009
Angående karriären...
Det finns en skön hint av vår i luften idag. Solen har behagat dyka upp och jag hörde några fåglar kvittra när jag vaknade. Någon av dem kan ha varit en tidig “Rödstjärt“. Rödstjärtarna kommer tillbaka så här års. Antagligen var det inte alls det, men det kändes som nåt att skriva.
Jag har vandrat lite längs Oslos gator och funderat på en ny karriär. Det är lite av en nöt det här. Jag är så märkligt ointresserad av så mycket.
Jag har fått tjänstledig från min tidigare karriär som videotekniker - ett arbete som faktiskt innebär att du tittar på TV och får betalt för det. Det låter lika galet oavsett hur många gånger man formulerar det.
Jag har tittat på TV i nästan 7 år. Jag har sett 1000-någonting avsnitt av "Glamour", digitaliserat obehagliga mängder av reklamfilmer och arkiverat band för en hel livstid. En sådan karriär sätter sina spår.
Efter vissa intensiva kvällar med Glamour gick jag till sängs och drömde målande drömmar där jag var tillsammans med Brooke Logan, vilket fick Ridge Forrester att ilskna till och vilja döda mig. Vissa nätter lyckades han, ofta på väldigt häpnadsväckande och kreativa sätt, men mestadels höll han bara långa malande monologer tills jag vaknade. Det undermedvetna hade talat. Symboliken kunde inte bli mer övertydlig - mitt jobb höll på vissa sätt att dra ner mig.
Jag gjorde det enda vettiga av situationen och satte mig ner och försökte att skriva en bok. Jag valde att den döpa till “Min karriär, och andra misstag”. Jag tror inte att man övertolkar om man väljer att se det som ett dåligt tecken. Boken är förövrigt runt 10 sidor lång för tillfället. En “pageturner“, med begränsade möjligheter.
Det är lite fascinerande när nåt som upptar så många timmar av ens dagar förfaller trivialt, rutinmässigt & utan någon egentlig mening. Det händer visst hela tiden, i de flesta jobb. Man kanske förväntar sig för mycket. Min far brukar säga nåt i stil med: “Arbete är ett nödvändigt ont, så att du får friheten att göra vad du vill.” Han kanske har en poäng. Men han är ändå mannen som skrattade när jag gav honom citatet “Livet är en sjukdom som bara kan kureras av döden”, och sa “Det var fan bra sagt”.
Nåväl, det är onekligen på tiden att göra något annat, vad det nu kan tänkas bli. Som så många andra vill jag ju gärna tro att jag är ämnad för något större. Jag är dessvärre inte övertygad om att det faktiskt är så.
Jag har vandrat lite längs Oslos gator och funderat på en ny karriär. Det är lite av en nöt det här. Jag är så märkligt ointresserad av så mycket.
Jag har fått tjänstledig från min tidigare karriär som videotekniker - ett arbete som faktiskt innebär att du tittar på TV och får betalt för det. Det låter lika galet oavsett hur många gånger man formulerar det.
Jag har tittat på TV i nästan 7 år. Jag har sett 1000-någonting avsnitt av "Glamour", digitaliserat obehagliga mängder av reklamfilmer och arkiverat band för en hel livstid. En sådan karriär sätter sina spår.
Efter vissa intensiva kvällar med Glamour gick jag till sängs och drömde målande drömmar där jag var tillsammans med Brooke Logan, vilket fick Ridge Forrester att ilskna till och vilja döda mig. Vissa nätter lyckades han, ofta på väldigt häpnadsväckande och kreativa sätt, men mestadels höll han bara långa malande monologer tills jag vaknade. Det undermedvetna hade talat. Symboliken kunde inte bli mer övertydlig - mitt jobb höll på vissa sätt att dra ner mig.
Jag gjorde det enda vettiga av situationen och satte mig ner och försökte att skriva en bok. Jag valde att den döpa till “Min karriär, och andra misstag”. Jag tror inte att man övertolkar om man väljer att se det som ett dåligt tecken. Boken är förövrigt runt 10 sidor lång för tillfället. En “pageturner“, med begränsade möjligheter.
Det är lite fascinerande när nåt som upptar så många timmar av ens dagar förfaller trivialt, rutinmässigt & utan någon egentlig mening. Det händer visst hela tiden, i de flesta jobb. Man kanske förväntar sig för mycket. Min far brukar säga nåt i stil med: “Arbete är ett nödvändigt ont, så att du får friheten att göra vad du vill.” Han kanske har en poäng. Men han är ändå mannen som skrattade när jag gav honom citatet “Livet är en sjukdom som bara kan kureras av döden”, och sa “Det var fan bra sagt”.
Nåväl, det är onekligen på tiden att göra något annat, vad det nu kan tänkas bli. Som så många andra vill jag ju gärna tro att jag är ämnad för något större. Jag är dessvärre inte övertygad om att det faktiskt är så.
onsdag 1 april 2009
Angående invandringen...
Jag debuterar sent, det är helt i sin ordning. Har ständigt legat lite efter vanligt folk. Jag är en sån som upptäcker årets skivor året efter att de blev årets skivor. Sen skaffade jag till exempel internetbank långt efter alla mina vänner - bara en sån sak.
Så när många tar ner sina bloggar, eller byter till andra former, så börjar jag.
Jag heter Niklas, förresten. Jag är 31 år gammal, kommer från en liten stad i Västernorrland, och jag är nu officiellt en invandrare.
Jag har bott en massa år i Stockholm och livnärt mig på att titta på TV. Nu gör jag inte det längre. Jag bor nu i en stad som är mig främmande, och just nu gör jag ingenting. Det är det jag tänker skriva om.
I söndags packade jag ihop de ägodelar jag fäst mig vid och körde sedan en massa mil i en blå bil. Så småningom passerade jag gränsen till Norge. Det är där jag är. I staden Oslo, närmare bestämt. Invandrare i staden Oslo i landet Norge. Jag har vandrat in i landet där “banan” inte heter “guleböj“, men likaväl kunde - “grodyngel” heter faktiskt “rumpetroll“.
Jag har en fin flickvän här, och vi hyr en fin lägenhet ihop. Sen har jag ett gymkort och ett par dugliga joggingskor - det är i stort sett allt som är på plats. Det saknas en massa saker. Jobb, till exempel, det måste jag ha. Sen vore någon slags vän en bra sak. Kanske en norsk vän, med ett norsk namn. Det vore en bra inkörsport.
Jag hade en norsk brevvän för en massa år sen som hette Tore. Jag minns tyvärr inte hans efternamn, och en Tore-sökning på Facebook ger över 500 träffar.
Nåväl, vi får se hur saker faller, förhoppningsvis faller de på plats. Jag har några idéer, några av dem kanske till och med är bra.
Så när många tar ner sina bloggar, eller byter till andra former, så börjar jag.
Jag heter Niklas, förresten. Jag är 31 år gammal, kommer från en liten stad i Västernorrland, och jag är nu officiellt en invandrare.
Jag har bott en massa år i Stockholm och livnärt mig på att titta på TV. Nu gör jag inte det längre. Jag bor nu i en stad som är mig främmande, och just nu gör jag ingenting. Det är det jag tänker skriva om.
I söndags packade jag ihop de ägodelar jag fäst mig vid och körde sedan en massa mil i en blå bil. Så småningom passerade jag gränsen till Norge. Det är där jag är. I staden Oslo, närmare bestämt. Invandrare i staden Oslo i landet Norge. Jag har vandrat in i landet där “banan” inte heter “guleböj“, men likaväl kunde - “grodyngel” heter faktiskt “rumpetroll“.
Jag har en fin flickvän här, och vi hyr en fin lägenhet ihop. Sen har jag ett gymkort och ett par dugliga joggingskor - det är i stort sett allt som är på plats. Det saknas en massa saker. Jobb, till exempel, det måste jag ha. Sen vore någon slags vän en bra sak. Kanske en norsk vän, med ett norsk namn. Det vore en bra inkörsport.
Jag hade en norsk brevvän för en massa år sen som hette Tore. Jag minns tyvärr inte hans efternamn, och en Tore-sökning på Facebook ger över 500 träffar.
Nåväl, vi får se hur saker faller, förhoppningsvis faller de på plats. Jag har några idéer, några av dem kanske till och med är bra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)